Träffat vår ev. blivande instruktör

I tisdags träffade jag och Svante den instruktör som, om han blir godkänd på lämplighetstestet ska hjälpa mig att få honom till certifierad assistanshund. Hon är här på Åland på semester några dagar, så det var väldigt passligt att kunna träffas. Vi satt i ösregn under ett parsol på Pub Niskas uteservering med varsin kaffemugg och huttrade. Vi kunde inte gå in, för Svante hade inte fått följa med då :/

Det var väldigt bra för mig att få träffa henne nu och det kändes helt rätt, så det blir nog fint. Lite allmänt prat om assistanshundar, om Svante i synnerhet och lite om hur planen framöver ser ut. Hon tyckte Svante var duktig att kunna koppla av och ta det med ro även fast det var lite liv runt om kring andra bord. Han låg lugnt kvar när hon kom fram till oss vid bordet och satte sig och han brydde sig inte desto mer om henne. Sedan när vi skulle gå fick han lov att hälsa på henne, vänligt nyfiket med en lite puss på Svantevis om det är helt nya människor ❤

Situationen för mig, med ny människa och så vidare var rätt jobbig som alltid och jag har också noterat att Svante börjat att känna av mig i sådana situationer och envisas då med att vilja vara nära mig, hängandes i min famn med framkroppen, buffar på mig och liknande för att jag ska pilla på honom. En bra kännedom från hans sida, då det ju också är en av hans uppgifter – att just lugna ner mig. Jag märker sådana här gånger hur viktigt det är att jag har någon av hundarna eller båda med mig och vad de gör för mig. Mina hundar är nog ”välpillade” för jag håller alltid på och kliar, krafsar och pillar dem i pälsen vid öron ock liknande. Det ger mig lugn och ro, speciellt om jag ska prata med någon annan samtidigt. Små omärkliga saker som gör stor skillnad för mig.

Tanken är nu att i oktober (14-15?) åker vi till Sverige för att göra BPH + lämplighetstest. Blir han godkänd och får sin ”utbildningsväst” så påbörjar vi utbildningen officiellt. Blir Svante inte godkänd,  så har jag för mig att man får göra om testet vid senare tillfälle. Får kolla upp det….I annat fall så är det som det är med den saken…..

I går kväll var jag och hundarna upp till ruinhundträningsområdet i Godby. Min tanke var att Svante skulle få prova lite nya material och underlag att gå på. Han har aldrig visat sig påverkad av underlag och konstigheter tidigare, men tänkte det är en kul grej för honom. Qila var också med, hon gillar att träna där och har gjort det förut.

Jisses så kul där var tyckte Svante. Han och Qila for fram överallt. In i/upp på ett bilvrak, utan tvekan rakt in i ett äckligt, mörkt källarrum med konstig lukt, skrammel på golvet + att jag skramlade lite extra med ett galler och någon plåt där inne och smällde ner locket på en uråldrig toastol. Sedan upp på ostadiga och ljudliga takplåtar på marken, olika andra material – trä i form av pallar och liggande virke, betong, sten, fundament, full fart genom ett svart grovt plaströr – skitkul tyckte båda hundar det var med röret 😀 In och rota i en utbränd, mörk, rökluktande och sotig container av något slag och upp på nå grejer där inne. Ta sig in i ett par av tunnelgömmorna och kolla, klättra lite i bildäck….Qila är helt frimodig med sånt där och Svante var verkligen lika orädd med allt, allt utom då det blev högt. För högt tyckte han när jag lockade upp honom på träställningarna vid den smala betongtrappan som finns på området. Han var nog upp, men det killade nog i magen såg jag på honom. Inte rädd, men lite pirrigt såg jag nog att han tyckte det var. Vi var inte där så jättelång stund, men de fick testa på lite olika saker som sagt……

20170713_58

Ostadig, ljudlig takplåt var kul att leka på för att få karameller. Som extra ljudstörning kastade jag den lilla plåtbiten på den stora medan hundarna stod på den.

20170713_57

På väg upp till ruinområdet hittade vi en dumpad rullstol i skogen – mycket märkligt sätt att göra sig av med en rullstol tycker jag. Vad gör man med en sådan funderade Svante?

Annonser

Jo, vi finns nog i kulisserna…..

….Så även bloggen 🙂

Det blir liksom inte av att skriva här, kommer mig inte för. Som för många andra tar Face book över ”hunduppdateringarna” och så blir det inte några längre funderingar här i bloggen. För ett tag sedan gick jag ur fb, så nu har jag inte ens det längre så kanske jag skriver här lite oftare i stället 😉

Jag har min andra blogg som jag däremot skriver i ibland och där har även Svante fått lite uppmärksamhet i och med att jag har en tanke om att utbilda honom till assistanshund för mina behov av stöd och trygghet i sociala situationer. Det på grund av min autism och de svårigheter jag har. För det är ju så att mina hundar har i alla tider varit oerhört viktiga för mig och jag går ogärna någon stans utan hund. För mig gör mitt hundsällskap i sociala sammanhang väldigt mycket skillnad i hur jag klarar mig, hur jag kan hantera -och i hur jag mår i situationen. I och med min autismdiagnos har jag nu efter ett helt liv möjligheten att äntligen kunna få en certifierad assistanshund som därmed också får följa med mig på platser där andra hundar inte får vara. Något jag tror kommer att göra stor skillnad för mig…

17103758_1492906080733007_2280303323143560464_n

På café i stan

Svante har nyligen fyllt 1 år. Han har röntgats officiellt med A på bägge höfterna och fina nollade armbågar. I våras startade jag honom i rallylydnad. På skoj bara för att se var vi står. Han gick rätt bra ändå i avseende att han ”höll ihop” hela banan och kunde fokusera mestadels på vad vi sysslade med i stället för på tusen andra saker runt omkring 😀 Vi skulle fått godkänt resultat om det inte var för att jag orsakade 30 minuspoäng just för att jag inte kunde fokusera….

Samma tävlingsdag lyckades Qila och jag att få full pott, det vill säga 100 poäng och även vinst på vår första start i öppenklass. Det var skoj 🙂 Jag brukar skämta och säga att om Qila får sköta hjärnan, så sköter jag fotarbetet – då blir det bra 😀

17309187_1501039433253005_244791240848473837_n

Nu har min mesta energi gått åt till Svantes ”assistanshundsträning” = mycket träning i stan och i sociala sammanhang där han får komma med, samt träning i olika miljöer. Han är en belgare, med allt vad det innebär av snabba reaktioner mm. Att kunna bli assistanshund är inte självklart för en sådant typ av hund, så ja han kräver träning. Dock upplever jag honom i grunden som en rätt stabil och glad kille, han tar det mesta som självklarheter även om han plötsligt kan reagera starkt på något. Han är normal inte påverkad av miljöer, massor med folk, ljud mm. Han är i en ”knepig” ålder med alla hormoner i kroppen och allt i övrigt som händer med en unghund, men som förhoppningsvis stabiliserar sig när han blir äldre….Överlag är han dock ett mycket trevlig hund och som passar mig ypperligt på alla sätt och för mina behov och intressen 🙂

Jag kommer nu att få möjlighet att i höst gå BPH och lämplighetstest för assistanshund med honom genom den assistanshundsinstruktör (Svenska brukshundsklubben) jag har kontakt med…..Så jag nöter på med den träning vi håller på med, så får vi se vad testerna visar sedan och om han anses lämplig att utbilda vidare till assistanshund. något jag naturligtvis hoppas på, men jorden går inte under om han inte godkänns heller….

För mig är just stadsträningen ganska energikrävande på grund av mina svårigheter med att hantera intryck och även i övrigt fungera socialt med en massa människor. Det sliter en del och annat blir lidande i mellan åt för att jag helt enkelt inte orkar – social baksmälla kan man kanske kalla det. Tyvärr inser jag ofta för sent att jag utsatt mig för för mycket människor och stökiga situationer. Insikten infinner sig fortfarande, två år efter diagnos först när jag ligger ångestfull i soffan, oförmögen att existera eller fungera.

Jag tänker ändå att jag måste fokusera mest på assistanshundsbiten nu och annan träning och tävlande får stå lite åt sidan. Det brådskar inte med att komma igång med tävlandet med Svante. Att försöka få honom till certifierad assistanshund är långt viktigare och ligger högst i prioritet för tillfället.

Även Qilas träning får ligga lite lågt nu tyvärr. Fördelen med henne är att jag ändå kan tävla rallyn med henne utan att träna ihjäl mig själv. Hon kan sin sak och vi kan därmed få godkända resultat om allt stämmer för dagen, trots att träningen kanske inte är så effektiv. Visst tränar vi, hon älskar att träna. Det är hennes liv och är en nödvändighet för henne, men jag kan göra det utan att lägga jättemycket energi och krav i det själv. Det är mest träning på aktivitets -och underhållningsnivå som blir med henne just nu. Just för att med min begränsade energi jag har inte kan fokusera på flera saker till 100 %.

Rallyn ägnar vi oss som sagt åt alla tre och jag har tänkt att anmäla dem båda till tävlingar här i augusti. Skulle vara trevligt att få Qila uppflyttad till segrarklass (näst högsta klassen). Eventuellt kommer jag att prova gå BH-prov med Svante i oktober, om jag får ordning på hans uthållighet i fotgåendet och om jag har ork att försöka ta tag i lite mer seriös träning vad gäller den biten. Det beror också lite på när vi ska till Sverige för att lämplighetstesta honom. Det är rätt mycket fotgående i BH-provet och det är väl kanske just det som ska till för oss. I övrigt är det nog inga stora saker som vi behöver, mer än lite detaljer som ska till (typ inte krascha in i magen/benen på matte i inkallningar och sånt 😀 ). Han kan sitta, ligga, inkallning och platsliggning. Miljöbiten/stadsdelen i BH-provet blir nog enbart till något fruktansvärt pinsamt om han inte skulle klara den 😀 Det med tanke på alla åtskilliga timmar vi tragglat på i stan tillsammans och tränat på alla möjliga och omöjliga situationer som kan uppstå 😉 Fast man vet ju aldrig, ”saker” kan hända när man har med hundar att göra……

Svante är en jättekul hund att träna med, men inte helt lätt alla gånger. Han har belgarens lyhördhet och signalkänslighet och också dess envishet……Att hålla fokus och koncentration bland andra hundar är något han haft svårt med allt sedan han var valp och är kanske det som jag får slita mest med fortsättningsvis. Det är ju så mycket spännande att titta på och att då hålla ordning på de stackars få hjärnceller som finns blir inte lätt för en ung kille 😉 Är vi ensamma på klubben, så fungerar han oerhört bra och är väldigt fokuserad och duktig i det han gör och det han kan. Fast vad hjälper det, vi kommer ju aldrig att vara ensamma på klubben när det är tävlingar 😀 Så nöta, nöta 😉

Nosarbete har visat sig vara något som Svante gillar skarpt och han verkar ha det naturligt i sig. Han var inte gammal när han började bakspåra mig tillbaka hem eller till bilen på våra promenader. Dock har han nog också fått en bra grundträning från valp, vilket jag tror att gör en del även det förstås. Jag har haft en hund som varit totalt ointresserad av att använda näsan, så visst gör det skillnad om de har det naturliga intresset eller inte. Svante älskar att jobba med nosen i spår och uppletande. När vi väl kom över första problemet med att han inte var så jätteengagerad i detta med föremål, apporter och grejer i övrigt så är han nu väldigt mån och angelägen om sina saker och att leta rätt på dem, oavsett vad det är för något. Alltifrån små pappersgem och mynt till större föremål, spårpinnar, tändstickor mm letar han upp hyfsat skickligt. Vi har inte lagt så många spår senaste halvåret, men de få som han gått så har han haft stort engagemang i och noggrant plockat alla spårpinnar och annat jag lagt i spåret.

Uppletande tränar vi nog lite oftare, mycket i aktiveringssyfte och han har en uthållighet i sökandet jag saknat hos Qila, som gärna ger upp om hon inte hittar hyfsat snabbt. Med henne har jag fått jobba massor med just uthålligheten och motivationen från det hon var ung. Svante verkar ha det naturligt. Nåja, han lever för att springa. Det är liksom syftet med livet enligt honom 😀 Ju mer desto bättre i hans värld 🙂 Det i sig kan ju skapa problem, om benen springer ifrån näsa och hjärna. Dock är killen skärpt och igår visade han det igen när jag tränade uppletande med hundarna i skogen. Han visste att det fanns saker långt ut, men inte att en liten pryl låg alldeles nära oss i starten. Jag var nästan övertygad om att han skulle dra järnet i belgarfart ut på djupet och då går det fort…..Han formligen tvärvände i luften några meter ut när jag skickade honom och riktigt sög in vittringen av den lilla grejen. Så klockrent som det bara kan vara enligt skolboken 🙂 Duktiga pojke ❤ Qila som fick samma övning, sprang full fart ut. Över och förbi det första föremålet….I vanlig ordning 😉 Fast kul är det ändå tycker hon och hon skyller sitt ”slarv” på att hon är pensionerad som brukshund 😉

Härom dagen när vi var på klubben, hittade jag en liten bit av en sådan vanlig grå hundfäll ute på gräsplan när vi tränade. Stor som en tumme ungefär. Jag tog upp den och höll den i handen en kort stund och petade sedan ner den i gräset på nytt. Gick iväg ett stycke med Svante och skickade honom sedan på ”letakommando” ut över plan. Det går som sagt fort i uppletandeövningar, men han verkar ändå ha näsan med sig och det tog inte heller så lång stund innan han ringade in doften av fällbiten och kom med den till mig. Qila fick också hon leta efter biten, tog lite längre tid för henne, men hon hittade den i alla fall till slut.

20170702_12

Svante har även ställts ut ett par gånger. Han är nog rätt snygg vad jag förstått, så då får han väl lov att visa upp sig lite. Hans uppfödare är mycket intresserad av utställningsbiten och jag har sagt att hon gärna får ta honom med om hon åker. I januari fick han följa med henne till Åbo, där hon ställde honom i valpklass. Han fick Hp och blev BIR valp med finfin kritik. Nu i maj ställde jag ut honom på klubbens inofficiella utställning här hemma. Det gick också jättebra och kul var att han slog en äldre, väldigt snygg hane och sedan även slog tiken och blev BIR. Väldigt fin kritik då också. Nu har vi vår ”stora” utställning här på Åland i september och jag ska anmäla både Svante och Qila till den. Det skulle vara himla skoj om Qila kan få sitt sista cert och därmed bli Finsk utställningschampion (bruksmeriterna som krävs har hon ju)….Hon måste ner i vikt nu bara, då det är liite för runt över ryggen på tant i fråga 😀

 

Välkommen hem Svante

Cameo 7v

Det är nog något år sedan jag började fundera på att jag ville skaffa en hund till, men som alltid. Allt har sin tid och många faktorer har spelat in innan jag kunnat ta ett definitivt beslut i saken. Ekonomin och min egen ork och energi med tanke på mina sjukdomar och begränsningar har varit de två viktigaste sakerna att ta hänsyn.

När det för ett år sedan uppdagades att Qila har kroniska förändringar (spondylos) i ryggen och är/kommer att vara mer eller mindre påverkad av det resten av livet, så tog jag beslutet i samråd med hennes fysioterapeut att pensionera henne från bruks -och tävlingslydnadstävlandet helt och hållet. Då började också tanken på en hund till bli mer aktuell efter som mitt största och viktigaste intresse är just tränandet och tävlandet. Det är en bit i mitt liv som håller ”igång” mig på många plan och fast det tar en del energi så ger det också ofantligt mycket 🙂

Skulle jag då lägga ner mitt tävlingsintresse i lydnad/bruks för tillfället, eller skulle jag skaffa en ny blivande tävlingskompis? Beslutet blev det senare 🙂 Dock har jag varit en aningen ambivalent vad gäller valet av ras. Jag har nog haft väldigt svårt att släppa tanken på en ny tervueren (haft några genom åren), samtidigt som kelpien är en så himla ”lagom” hund på många vis. Har även funderat på några andra olika raser och beslutsångesten har varit stor mellan varven :/

Till slut tog jag ett beslut om att det skulle bli en till kelpie och en valp ur en kommande kull tingades hos Qilas uppfödare…..

…..Så dök Svante upp i mitt facebookflöde hos en gammal hundbekant här på Åland, tillika i utställningssammanhang framgångsrik uppfödare av den svarta varianten av belgare. Där skrev hon att den lilla terven Cameo, som han är registrerad som var till salu till rätt hem (har nog haft span på honom med alla bilder hon lagt ut sedan kullen föddes 😉 ). Jag började tänka om igen, tog kontakt med Sabina, uppfödaren och åkte och träffade honom, hans fyra svarta syskon och båda föräldrar några gånger, samt fick även träffa två äldre syskon och blev snabbt förtjust i den lille pojken. En väldigt öppen och trevlig kille…..Fick således mycket att fundera över igen och sedan till slut ställa om mig själv i valet av ras och tidpunkt för valp, men nu är han alltså hemma i stugan – lille Svante, min kompletterande vapendragare och tränings/tävlingskompis ❤

Att få en autismspektrumdiagnos som vuxen

Det har gått drygt två månader nu sedan jag utreddes för autism och drygt en månad sedan jag fick diagnosen. Nästa vecka fyller jag 45 år…..

Det har varit en lång och kämpig resa, speciellt de senaste 18 åren. Diagnosen i sig bryr jag mig inte så mycket om, jag är ju samma människa oavsett vad det står på pappret. Fast utredningen och diagnosen har gett mig så väldigt mycket svar, svar på varför jag alltid känt mig udda och annorlunda. Varför jag har svårt att förstå människor, varför jag missar så mycket i ett samtal, jag kan inte ta in, varför jag fixar att prata med EN person, men i grupp blir allt obegripligt, varför det tar så ofantligt med energi att vara social och bland folk och i stökiga miljöer, varför intryck utifrån går rätt in i min hjärna – ljud, lukter, känsel ( kan tex inte ha en hel del kläder), varför förändringar jag inte styr över själv kan bli till stora katastrofer, mitt ständiga kaos i hjärnan där det aldrig är lugnt, svårigheter att organisera och skapa rutiner, men när de väl sitter blir det katastrof om de bryts, varför de enklaste sysslor är som att bestiga mount everest, medan det jag är intresserad av går jag in för till 500% och då finns knappt någon pausknapp, varför beröring kan vara väldigt obehagligt, varför jag kan få obehag till också med då mitt eget barn ger mig en plötslig kram (något jag mått väldigt dåligt över att jag känner och inte fattat vad det handlar om) – har svårt för att folk tar i mig, tar i hand, vänskapliga kramar ovs. Oftast tar jag i hand enbart för att det tydligen anses oartigt att inte göra det, men helst undviker jag det för min egen skull. Behöver också ganska stort ”personligt utrymme” och får obehag om folk kommer för nära mig. Varför jag har så svårt att förstå vad folk säger om jag måste ha ögonkontakt då jag pratar med dem, bäst tar jag in ett samtal om jag inte tar ögonkontakt. Har väl löst det på mitt sätt och jag tror inte att det är någon som märker så mycket av det, mer än att det fortsättningsvis är jobbigt för mig då jag alltid är tvungen att tänka på hur jag ska göra. Jag har fått en förklaring till varför min hjärna bara lägger av, hela mitt system lägger av. Jag måste få vara ensam i lugn och ro, svarar inte i telefonen, vill inte se någon. Det händer ständigt och jämt då jag går över gränsen för vad jag orkar med. Får jag inte den isoleringen, blir jag galen och känslan av att explodera infinner sig. Ofta har det resulterat i en illa krasch och jag har hamnat in på psykavdelningen. Senaste åren har jag kallat detta för ”soppatorsk”, för att kunna förklara mig till min kontaktperson bl.a. Nu fick jag nyligen en förklaring om vad det handlar om och att det är något autisktiskt – det autistiska nervsystemet kollapsar akut pga överansträngning, Meltdown. Kan ju även se en förklaring till de flertalet gånger då jag varit inlagd, när jag blivit helt frånvarande, ångestfylld, dunkat huvudet i väggen tills det blödde, inte gick att få kontakt med mig ovs. och som ofta slutade med utbrott och våld då de försökte ta i mig och hindra mig och slutade i bältesläggning och obehagliga övergrepp av personalen som inte visste hur de skulle hantera mig. Tror nu i dag att det var detta det handlade om. Vet inte, men anar det. Jag minns inget av dessa tillfällen, men mått väldigt dåligt av dem i efterhand, typ som flash backs. Inte nu mer, nu har jag lämnat detta bakom mig, men tills för något år sedan så plågade detta mig.

Jag har ju alltid i psykiatrin fått höra att jag måste hitta en balans i mitt liv, inte överanstränga mig så jag kraschar hela tiden. Fast jag förstår inte, får inte till det och har fortsatt med mitt kaotiska och rätt impulsiva liv, kastar mig in i saker och flänger på… och så kraschar jag ännu en gång. Psykologen som gjorde den här utredning sa att jag har rätt mycket ADHD som slår igenom, men inte så mycket att det ger en diagnos…..Inser ju också nu att för att jag ska förstå, så ska det vara konkret och tydligt, man kan inte säga till mig och tro att det alltid blir så. Jojo säger jag och så gör jag det inte i alla fall alltid. Det bara blir så, beroende på vad det handlar om.

Jag har i öppenpsykiatrin jobbat med listor och veckoscheman förut om åren och det har väl varit hyfsat bra, men ändå resulterat i en stress på något sett och så har jag inte velat med det mera. Nu har jag utformat egna scheman som funkar bättre och håller också på att ruta in mitt liv lite mer, fler rutiner i vardagen, skala av ännu fler aktiviteter och sociala sammanhang och balansera upp dem jag har, så att jag har vilodagar i mellan. Sa till min Kp i fredags, att ska det vara så här nu resten av livet – inrutat….Fy vad tråkigt. Fast mår jag bättre och fungerar bättre så är det väl så det måste vara antar jag. Jag lider inte av det, jag är lugnare, jag mår bättre nu redan, jag trivs här hemma i min lilla stuga och pyssla på i ensamhet med mina älskade djur, så det är väl inget snack om saken vad som gäller.

Hittade ett papper en psykolog här skrivit 2003 efter att jag varit till Uppsala på en grundlig ADHD utredning. Det var ju då det kom fram misstankar om autismspekrumdiagnos också.

Hon hade i alla fall skrivit att eftersom jag har så stora svårigheter både vad gäller symtom inom ADHD och även möjlig Asperger så behöver jag ha ett ”inrutat liv” med klara rutiner och undvika för mycket sociala sammanhang…….Det där var 2003, men så jättemycket har väl inte hänt och jag har väl inte riktigt levt så som hon rekommenderade. Bättre på att sålla har jag blivit genom åren och har hittat strategier som funkar för mig, men inte tillräckligt för att jag ska må bra.

Den största förändringen och den bästa för mitt välmående, var nog då jag i februari flyttade in i min lilla stuga ute på landet, med grannarna på minst 300 meters avstånd. Det har varit min räddning, för jag skulle inte överlevt i lägenheten där jag bodde förut.

Jag har också blivit duktigare på att sortera bort aktiviteter och sociala sammanhang. Jag gör det inte för att jag inte tycker om det, utan jag gör det för att jag ska må bättre. Det är ohållbart att flänga runt som jag gör i perioder, jag knäcker mig själv. Jag blir helt slut, men utsätter mig själv ändå för tex sociala kontakter. Tycker att jag vill det…..Och så – PANG….Igen.

En till stor förändringen var för 7 år sedan då jag tog beslutet om att flytta från min sambo, jag gjorde det inte för att jag inte älskar honom, utan för min egen överlevnads skull. Vi är fortfarande tillsammans, men träffas bara då vi känner för det och då jag orkar. Att inse att jag faktiskt inte klarar av att bo under samma tak som någon annan var inte lätt, men nödvändigt.

Det är väl kanske så, att min starka sida är att jag har inget problem med att prata med folk, men enligt psykologen är det också det som kan förvilla och skapa oförstående – jag är verkligen högfungerande och mycket av mina svårigheter i kommunikation märks inte så lätt, men sociala kontakter och sammanhang tar kål på mig och tar så fruktansvärt med energi. Jag har inte fattat förut, bara upplevt och mått dåligt. Nu vet jag och nu förstår jag.

Jag frågade psykologen varför jag upplever att jag har större svårigheter nu, än när jag var yngre. Hon sa att det är rätt vanligt om man har autism, att när man bildar familj och får barn så blir livet extra svårt och krångligt och kräver mycket energi, energi som man inte har. Och olyckligt nog (hon menade inget illa) fick vi ett barn som krävde så ofantligt mycket mer än ett friskt barn och som krävde allt sådant som jag har extra svårigheter med av mig – alla sociala kontakter med vården och socialen, mycket förändringar i och med att dessa människor byttes ut då jag fått förtroende för dem, alla resor till Åbo och Helsingfors…Ja, det tog aldrig slut. Att få ett handikappat barn tar knäcken på vem som helst, men någon måtta får det vara. I alla fall så är det förmodligen en stor orsak till att jag haft som jag haft det och mått som jag gör, det handlar inte bara om psykisk sjukdom, utan grundorsaken är min autism och vid påfrestning kommer svårigheterna fram tydligare.

Och då kan jag inte låta bli att bli lite bitter och fundera hur mitt liv de senaste 12 åren gestaltat sig om autismutredningen hade gjorts som rekommenderades då när jag kom från Uppsala 2003…..Men, men det är ju ingen idé. Jag får vara tacksam att den gjorts nu i stället. Allt har väl sin tid antar jag.

Qila har varit till veterinären

Qila var till veterinären idag för att hon sedan en tid skakar och lutar på huvudet då hon skäller, vilket hon gör mycket och ofta så det blir mycket ruskande på huvudet vissa dagar. Dock skakar hon inte så alla dagar. Inget syns i örat som slokar då hon lutar huvudet år sidan och hon verkar inte ha ont.
Idag sövdes hon ner (icke fastande pga att hon mått dåligt av fastan tidigare – magkramper och reflux) för att de skulle kunna titta ner i öronen ordentligt och också för att titta henne ner i halsen. Halsen såg bra ut. Även där tonsillerna suttit (bortopererade), liksom örongångarna, men örongångarna ner till trumhinnorna ser tydligen olika ut, inget fult/sjukt, men på den sidan hon lutar huvudet så var annorlunda än den andra örat. Medfött/inflammation???. Liten buktning på trumhinnan också. Qila fick en kortisonkur (Solomet 16mg) för detta + Esomeprazol 20mg för saltsyran i magen då kortisonet kan påverka saltsyrebalansen negativt.
Pratade även med veterinären om Qilas kroniska gastrit, angående att hon haft symtom med reflux oftare i sommar och ätit mängder med gräs och även rötter, pinnar och kottar. Hon tyckte jag gör rätt som testar att koka själv nu och provar att utesluta ris och föreslog även att jag kunde testa använda ett protein hon ej ätit förut, bara för att prova om det gör någon skillnad. Får se vad jag hittar på…Häst möjligtvis, det mesta annat har hon ätit.
Hade en bra mat/magdiskussion med veterinären i alla fall. Hon verkade kunnig i detta med hundmat men sa till mig att jag verkar ha koll på vad jag sysslar med med näringsämnen och fördelning då jag kokar maten. Även Qilas andra veterinär, som vi haft mycket att göra med angående magen dök upp för att höra sig för om läget angående magen. Det är ju trevligt att de visar intresse, även fast de står som frågetecken inför Qilas problem och inte vet vad de ska göra mer för att hjälpa henne. Esomeprazol har Qila inte ätit förut, det är lite annorlunda och kan vara bättre än Omeprazom, så kanske kan det hjälpa, det visar sig. Dessvärre är jag rädd för biverkningar av kortisonet, men det visar sig också. Hon ska äta det i två veckor bara i alla fall och kanske kan det ha en positiv effekt också på magen också….Hoppas på att det skulle hjälpa mot det ”något” hon har i örat i alla fall.

Minisummering av de gångna månadernas bloggtorka

Det är ungefär fyra månader sedan jag opererades, där en godartad tumör + äggstock och livmoder togs bort. Kvar finns den andra äggstocken som det suttit envisa cystor på vilka orsakat viss smärta. Åt en kur med gulkroppshormon, men jag har fortsättningsvis ont vid toabesök, där det trycker på. Om det nu är cystorna det beror på? Nytt läkarbesök i september. Bättre mår jag i alla fall, är piggare och har också fått upp järnvärdet och HB igen 🙂

Jag och mina fyrbenta flickor har bott in oss ordentligt i vår fina stuga och både jag och de stortrivs. Hela jag mår så mycket bättre här i det lilla paradiset jag skapat av blommor och grönsaker jag odlar. Min särbo hjälpte mig även att bygga ett litet drivhus där paprikor, chili, tomater och gurka frodas. Och jag älskar min hängmatta i björkdungen på gården ❤

20150602_113300

Qila och jag har tävlat ett par gånger i elitlydnad. I april efter typ ett halvår utan träning och inspiration fixade vi ett 2:a pris, där jag gick in med en totalt avslappad attityd och bara inställningen att tävlingen var ett sätt att komma igång med träningen på nytt. En härlig känsla rakt igenom och vi hade så kul både Qila och jag.

20150426_124914

Nu i förra veckan tävlade vi igen, trots att jag inte var i balans mentalt. Hade inte sovit på flera nätter mer än någon timme och min hjärna var speedad och kaotisk (hypomani). Qila är så jäkla van vid mina skiftningar i måendet, så hon jobbar ju på oavsett och ett 3:e pris blev resultatet. Kul hade vi även denna gång trots en stirrig förare 🙂

1.8 ändrar de Finska lydnadsreglerna och vi har lite nytt att ta tag i och träna in, så nu väntar vi bara på att vår träningstrio Malin och labradårerna ska semestra färdigt så vi får hjälp med det nya 😉

Qila och jag hånglar upp på Ålands näst högsta berg

Qila och jag hånglar upp på Ålands näst högsta berg

Min härliga Petunia som hänger på verandan

Min härliga Petunia som hänger på verandan

Mitt fina växthus som min särbo hjälpt mig bygga

Mitt fina växthus som min särbo hjälpt mig bygga

På toppen av Ålands näst högsta berg - ligger ganska nära mig

På toppen av Ålands näst högsta berg – ligger ganska nära mig

 

Återhämtning, så svårt

Jag kan inte riktigt förlika mig med mitt mående just nu. Vet ju att det jag gått igenom med en stor bukoperation (hysterektomi), smärta och komplikationer, infektioner i kroppen med antibiotikakurer som följd, järnbrist och lågt HB och dåligt med sömn på det sätter djupa spår. Jag är totalt slut och orkeslös, vaknar trött och somnar trött och är trött där i mellan. Samtidigt känner jag att min kropp är stressad.

Försöker tänka att allt har sin tid och det här har sin nu. Behöver se till att jag äter näringsrikt, stoppa i mig tillskott av järn och annat, komma mig ut och gå med min bruna polare och vila så mycket jag känner att jag behöver. Jag behöver lugn och ro och göra sånt jag mår bra av och klarar av utan att anstränga mig.

Jag känner det instinktivt, men så svårt att lyssna på kroppen alla gånger.

11013496_959505334073087_3338401860468787384_n

Opererad och efter mycket om och men, hemma igen

Den 12 mars opererades jag, på min dotters 18 års dag. Hon hade kalas på kvällen på fostermammans restaurang och på uppvaket lär jag ha yrat om att de skulle ringa upp min särbo (Millies pappa). Enligt honom meddelade jag bara att ”jag lever nog”, men pratade även med dottern något ord. Minns själv inget av detta 😀 11082_949540705069550_9002407263055805275_n Det har varit väldigt osäkert om vad jag riktigt varit drabbad av och det var mycket cancersnack där ett tag, men vid operationen, om jag förstått rätt kunde konstateras en klump på äggstocken och att den tvinnat sig själv (dessutom togs även livmodern bort). Tre stycken läkare hävdade dock på ronden dagen efter operationen att allt tyder på något godartat i alla fall, prover på eländet är tagna så dem väntar vi på. Vågar inte tro helt gott om det, innan svaren kommit 😦 Operationen gick bra i alla fall och jag blev hemskickad. När jag kom hem kraschade jag psykiskt av alla påfrestningar den senaste tiden och blev inlagd på psykiatriska avdelningen. Efter någon dag fick jag vidrig smärta nere i magen och underlivet igen. En nattsköterska körde mig, med säng genom källargångarna till akuten där jag fick tillbringa natten med smärtstillande. Ultraljud på morgonen visade på en blodansamling i området, så kallat hematom. Därav smärtan.

Foto: Anna Karin Dernsjö

Foto: Anna Karin Dernsjö

Qilaprinsessan har under första sjukhusvändan varit hos husse och nu senaste veckan hos Anna Karin. Nu är hon nöjd att vara hemma igen ❤ Kissorna har husse sett till och även en kompis till mig – tack snälla alla ❤ 11025668_941454442544843_7749629587639408352_n Idag äntligen har jag blivit utskriven efter att ha tillbringat några nätter på psykiatriska avdelningen, så nu hoppas jag få lugn och ro och att allt läker som det ska. Både kropp och själ 🙂 Känner mig helt förfallen efter allt, både psykiskt och fysiskt. Har också fortfarande ont av hematomet. Konditionen har flytt sin kos, liksom allmän vardagsork. Är trött och sover inte ordentligt på nätterna utan mediciner. Järnvädet och HB är låga, så nu tankar jag upp dem med tillskott. Nå, nog blir det människa av mig igen. Det brukar det bli efter diverse smällar 🙂 Planerar att anmäla Qila till klubbens lydnadsprov den 26 april, så till dess ska jag vara funktionabel igen 😉

Vi har flyttat och så jobbig, smärtsam väntan på provsvar

Mycket på gång har det varit och är fortsättningsvis. För 1,5 månad sedan gjorde jag ett ryck igen med att söka efter nytt boende. Jag lade in en annons i dagstidningarna här på Åland om att jag sökte litet hus med trädgård. Samma dag som annonsen kom in, så ringde en kvinna och sa att de hade ett litet hus på 60 kvm med trädgård att hyra ut till mig om jag var intresserad. OM jag var 🙂 Åkte och tittade och gillade huset skarpt. Efter mycket vånda och räknande på slantarna så bestämde jag mig för att hyra huset. Jag och mina flickor flyttade in i söndags och det känns redan väldigt rätt 🙂 Närmsta grannarna är på andra sidan vägen, ca 250 m bort. Så skönt och passar mig ypperligt 🙂 Egen liten trädgård, med blomland och ett par vinbärsbuskar, där jag har fria händer att göra vad jag vill. Det är ganska illa skött allting, då förra hyresgästen inte alls var intresserad av trädgårdsskötsel. Så mycket jobb finns det i vår, så mycket jag orkar med. Tror detta blir bra 🙂 10168000_915652455125042_5263715553288057992_n Mitt i flytten hände något mindre roligt, precis som om det inte räckte som det var 😦 Den 16 februari mitt på dagen fick jag akut väldigt ont i magen, riktigt ont långt ner i buken och det gjorde djävulskt ont när jag var på WC, mest i ändtarmen. Smärtan höll i sig och vid två tiden på natten ökade den ännu mer. Jag hade så ont att jag kallsvettades och mådde illa. Var upp på WC ett par gånger och det gick inte att kissa, då tänkte jag ringa efter ambulans, men sedan lugnade smärtan ner sig och det gick att kissa igen också. Tänkte själv att det var ett njurstensanfall och det sa jag också till sköterskan på hälsocentralen då jag ringde vid 8. Hade fortfarande väldigt ont och fick en läkartid. Den läkaren kände på min mage och jag tror att jag bara skrek rakt ut när hon rörde magen. Hon gjorde inget mer, utan skickade mig till akuten. Ta tandborsten med dig och ta en taxi så inte bilen blir och stå där. Nä sa jag, jag kör själv…..Varenda liten grop i vägen var smärtsam kan jag säga 😦 Det visade sig att jag har en cysta på ena äggstocken, stor som en tennisboll och den rör sig. Då på natten hade den troligtvis snott sig, vilket stoppar upp blodet och orsakar smärtan. Det trycker även på ändtarmen och annat där inne, vilket gör ont. När jag på tisdagen fick träffa en gynekolog så sa han att den måste opereras bort, men först ville han ha prover för så kallade cancermarkörer, vilka tar två-tre veckor att få svar på. Ingen operation före det. Så länge som jag står upprätt så akutopererar han inte. Jag måste försöka stå ut med smärtan, som nog har blivit bättre och hela förra veckan har jag inte känt annat en ömhet i magen. Igår och idag har jag haft gräsligt ont igen, står ut jo, men det är jobbigt. Har blödningar som är väldigt konstiga. Blödde ett par dagar som en slaktad gris, det bara forsade, sedan ingen ting på två dagar och idag skvättar det lite igen… Var på datatomografi förra torsdagen och det såg okey ut, inga andra förändringar eller fler cystor. Det är bra, men ändå går jag här och funderar och är orolig vad cancermarkörerna ska visa. Min mamma hade äggstockscancer och det gör ju inte att tankarna snurrar mindre. Läkaren sa att troligtvis är cystan godartad, men…. Och när han frågade om äggstockscancer i släkten och jag berättade om mamma, så blev han ännu mer angelägen om att inte operera före proven kommit. Några dagar kvar, då jag har läkartid på onsdag den 4 mars. Hoppas svaren hinner komma till dess och då får jag, om allt är ok i så fall operationsdatum.